Norra Värmland kan grovt indelas i två väl åtskilda dalgångar, med berg emellan och på bägge sidor. Fryksdalen löper mitt i Värmland och Klarälvdalen närmare gränsen till Dalarna. Dessa två dalar är åtskilda av en hög bergskedja och kommunikationen dem emellan har varit minimal innan bilen gjorde sin entré. Föjaktligen har två väsentskilda dialekter utvecklats. Dialekten i norra Fryksdalen  har rötter i invandringen från Finland, och Älvdalsdialekten är mera beläktad med dalmål.

Vägsjöfors Bruk var Fryksdalens sista järnbruk och var aktivt under 150 år, mellan åren 1743 till 1893. Utefter Vägån, som går från Vägsjön ner till sjön Södra Brocken, låg smedjor, sågverk, kvarnar mm. Med tiden tog skogsbruket över och företag som Edsvalla Bruk, Mölnbacka Trysil, Billerud med flera, etablerade sig i bygden.

De allra flesta, som inte var jordägande bönder, blev anställda av skogsbolagen och låg ute i skogskojor under veckorna, långt från sina hem. Först när skogsbruket började mekaniseras i början av 50-talet blev skogsarbete mera drägligt. Motorsågar gjorde sin entré, skogsbilvägar anlades, lastbilar började användas för transporter, och i och med detta kunde många bo hemma även i veckorna.

Överbyn, där jag föddes och tillbringade mina första 15 år, ligger i södra delen av Vägsjöfors. Där fanns Jacobssons Lanthandel, Jonas Olssons bilverkstad och Postkontoret som drevs av min mormor och senare min mor. Allt utöver detta var bönder och skogsarbetare.

  Talliden 1915    Talliden 2011

 

 Åter till startsidan